Varför ARGUS?

 

Många i Falkenberg – gymnasieelever och andra – undrar säkert:

Varför heter det stora gula huset ”Argus” – det som först kallades Kunskaps- och kulturcentrum? Vem eller vad var Argus? Och vad har Argus med Falkenberg att göra?

Den Argus som det handlar om var en tidskrift på åtta sidor. Den hette egentligen Then Swänska Argus och kom ut i Stockholm en gång i veckan i två år, med början i december 1732. Den såg inte mycket ut för världen, och man visste inte vem som skrev den. Det var hemligt. Skribenten kallade sig själv Argus. Namnet var lånat från en jätte i de grekiska gudasagorna. Han hade hundra ögon som aldrig blundade samtidigt. Precis som jätten ville den här tidskriften ha koll på allt som hände.

Tidskriften Argus blev väldigt populär. Den innehöll samhällskritik och debatt, diskuterade det som var aktuellt på krogar och kaféer och skojade rejält med folks vanor och uppförande. Mycket påminde om sådant som man idag läser i journalisters krönikor. Det gjorde också språket och stilen.  Skribenten Argus går rakt på sak:
” Nu ska du tro, min läsare …”
Det var nytt i Sverige att skriva så, att vända sig direkt till läsaren.  Har du lärt dig svensk språkhistoria och känner till de olika epokerna så minns du kanske att man nu räknar den yngre nysvenskan just från 1732, då Then Swänska Argus  först kom ut.

Något som Argus kände starkt för var just det svenska språket. På 1700-talet var det många som tyckte att svenskan inte var fin nog. All vetenskap skrevs på latin. Och bland folk som ville vara förnäma var det franska som gällde. Det var modespråket, ungefär som engelskan i Sverige idag. Argus menade att svenskan var bättre än många utländska språk och att om man bara vårdade sin svenska så passade den för alla sorters tal och skrift.

Till slut kom det fram vem Argus var. Han hette Olof Dalin och var född 1708 i prästgården i Vinberg utanför Falkenberg. Nu arbetade han som privatlärare i den rika adelsfamiljen Rålamb.  Själv hade han fått sin första utbildning hemma – det var dåligt med skolor i Falkenberg på den tiden – och från 13 till 19 års ålder hade han studerat i Lund med historia som huvudämne.  På bilden är han 17 år. Man tror att en bror till honom har målat porträttet.

Så småningom gjorde Olof Dalin en lysande karriär. Han fick först anställning i Riksarkivet, blev senare chef för Kungliga Biblioteket och utsågs att vara kronprinsens lärare. Riksdagen gav honom i uppdrag att skriva Sveriges historia. Han blev adlad till von Dalin, satt i olika akademier och fick allt förnämare titlar. Men han kunde ha råkat riktigt illa ut efter att ha hjälpt kungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika med ett misslyckat försök till statskupp. Lyckligtvis slapp han undan med ett lindrigt straff.

Dalins mest kända text förutom Argus är Sagan om Hästen. Det är en allegori – den är skriven som en saga om en stackars häst som får slita för olika ägare och ryttare, men handlar egentligen om Sverige och landets regenter.

Svea Rikes Historia är en fackbok i flera band. Som historiker hade Dalin en del moderna idéer – han lyssnade gärna på naturvetare och han ville skriva så att det var lätt att förstå.

För övrigt skrev Dalin flera teaterpjäser och ungefär 2500 dikter av olika slag, allt från högtidliga hyllningar till korta skämt.  Många är skrivna till melodier, så man tror att Dalin har varit vår allra flitigaste visdiktare genom tiderna.  Men det var tidskriften Argus som först gjorde honom känd och flitigt läst och som lade grunden till hans författarskap och berömmelse.

Dalin höll kontakt med sin familj i Halland, men blev kvar i Stockholm till sin död 1763 och begravdes på Lovö kyrkogård nära Drottningholms slott.  Den höga stenen utanför VInbergs prästgård restes till hans minne på 1950-talet, och inne i VInbergs kyrka finns familjens stora minnestavla med bilden av Olof som ung student. Gå dit och titta!

Mer om och av Olof von Dalin hittar du här på hemsidan  och på Litteraturbanken.se. Där finns t. ex. alla nummer av Argus och flera ljudinspelningar med artisten Martin Bagge.