Barbro Ståhle Sjönell är biträdande huvudredaktör för Svenska Vitterhetssamfundets klassikerutgåvor. Hon är också hedersledamot i Olof von Dalinsällskapet. Margareta Brogren intervjuade henne i mars 2015. 

1)      Du är ju redaktör för de vackra volymerna i den vetenskapliga utgåvan av Dalin.
Kan du beskriva hur ditt arbete går till lite konkret?

Med Dalins brev var det så att Ingemar [Ingemar Carlsson, se föreg. intervju] har etablerat texterna, och sedan har jag kontrollerat dem, oftast mot de kopior Ingemar har i sina stora samlingar. Några gånger har jag fått uppsöka originalen. Ibland har det varit problem med svårlästa texter, där ändringar varit frekventa i den inte alltid så lättlästa ålderdomliga skrivstilen och originalmanuskripten varit skadade eller skriften bleknad. Särskilt utmanande har det varit med partier på franska och latin. Då har jag fått ta hjälp av en professor i franska och en latinist.

Hur ser din arbetsdag ut?

Lite olika. Nu ska jag kontakta James Massengale [Bellman- och Dalinexpert, professor verksam vid UCLA; se nästa intervju], eftersom vi håller på med Dalins tillfällespoesi. Han har kunnat visa att åtskilliga av Dalins dikter har sjungits och har funnit en rad melodier genom djupdykningar i svenska och europeiska arkiv – ett spännande men arbetskrävande arbete.

2)      Varför är det så värdefullt med en vetenskaplig utgåva? Kan du berätta vad ”vetenskaplig” står för?

Jo, då har man valt ut en grundtext bland dem som finns tillgängliga och motiverar valet, om flera alternativ finns. Ska man exempelvis välja en handskrift av Dalin, ett samtida tryck han lagt handen vid eller en avskrift som gjorts av någon i hans umgängeskrets (då original saknas)? Författarens egna handskriftsändringar redovisas, liksom viktiga varianter, dvs. skillnader gentemot andra pålitliga texter eller versioner. Dessutom redovisas exakt och fullständigt vilka ingrepp utgivaren har gjort vid textetableringen. Kommentarer behövs också alltid till äldre text, som Dalins, i form av ord- och sakförklaringar.

3)      Hur skiljer sig en sådan utgåva från t ex den populära utgåvan av Sagan om hästen som Dalinsällskapet gett ut? Där finns ju också ordförklaringar och tidshistorisk kommentar, t.o.m. ett faksimil (= fotokopia av originalet, sida för sida).

Ja, faksimilutgåvor är värdefulla och Sagan om hästen är ett mycket lyckat exempel; förutom de sakkunniga kommentarerna har den hög kvalitet på fotot av boksidorna och väl valda illustrationer. Vitterhetssamfundet har också givit ut faksimilutgåvor, senast av romantikernas provocerande tidskrift Phosphoros. Skillnaden är att texten där är avfotograferad och inte etablerad efter alla konstens regler, dvs. rensad från sättar-, tryck- och andra textfel.

4)      Vill du säga något som kan hjälpa en att upptäcka Olof von Dalin? Vad är det som är så trevligt med just honom?

Han har ju ett så friskt språk, är en god berättare, rolig och satirisk. Man får en inblick i tidens olika miljöer alltifrån tjänstefolkets (i Argus) till hovlivets på slotten (exempelvis i breven). Så kan han, liksom senare Bellman, härma olika personers språk och dialekter, så att man ser karaktärerna framför sig.

5)      Till sist: hur hamnade du i denna syssla?

Jag har det väl från barnsben. Min pappa, Carl Ivar Ståhle, var på sin tid ordförande i Svenska Vitterhetssamfundet. Jag har kanske ärvt mitt språkhistoriska intresse från honom. [Carl Ivar Ståhle var professor i nordiska språk vid Stockholms universitet, filolog, språkvårdare och ledamot av Svenska Akademien (intervjuarens anm.)] I min doktorsavhandling ingick en textkritisk utgåva i serien August Strindbergs Samlade Verk. Förmodligen bidrog det till att jag blev invald i Vitterhetssamfundets styrelse.