Ingemar Carlsson är svensk (litteratur)historiker, f.d. 1:e arkivarie, vårdare av Bernadotteska arkivet i 25 år, medlem av Hallands akademi och vice ordförande i Olof von Dalinsällskapet. Margareta Brogren intervjuade honom i mars 2015.

• Din doktorsavhandling 1966 bar ju titeln Olof von Dalin och den politiska propagandan inför ”lilla ofreden”1742–43.Hur kom du in på Dalin från början? Vad var det som gjorde att du intresserade dig just för honom?

En slump, med två aspekter. Min lärare på grundnivån, docent  Gunnar Qvarnström, var intresserad av Dalin och gav mig ämnet ”Sagan om hästen”.  Sedan åkte jag ner till Vinberg i Halland och var med då den stora stenen till Dalins minne invigdes 1957, och blev förtjust. Man kan säga att jag satte mig på hästen och sedan aldrig har klivit av!

Qvarnström föreslog Carl Fehrman (legendarisk professor i litteraturhistoria i Lund) att Sven G. Hansson och jag skulle ge ut en vetenskaplig utgåva av Dalins verk, men därav blev intet – då.

• Nu står du ändå – med din hustru Gun – som utgivare av den vetenskapliga utgåvan av Dalins verk. Ett omfattande arbete, minst sagt. Första delen, Dramatik, kom 2008, följd av kommentarbandet 2009. Sen kom Swenska Friheten, med kommentarband. Nu sist, 2013–14, har Brev och mindre skrivelser kommit ut, med kommentar. Hur ser fortsättningen ut?

Jag behandlar just nu Dalins  tillfällighetspoesi, ett otal små lösa lappar, kan man säga, smådikter som jag ska försöka ordna i tidsföljd och spåra omständigheter kring.

• Hur svårt är det egentligen (att ge ut i vetenskaplig utgåva)?

Svårare än jag trodde, det är komplicerat. Hans egna original varvade med avskrifter. Då och då går jag in till min fru och säger: ”Han kunde väl ändå ha gjort det lite lättare för mig, Gun!”
Men han hade ju inte en tanke på att hans små roliga visor och hedersbetygelser på vers skulle utges en gång i framtiden! Det var sådant han roade sin umgängeskrets med.

• Var ska man börja med Dalin, tycker du, om man inte känner till honom alls men blivit lite nyfiken?

Ett tips: Börja med CD-skivan ”Kom fria sinnen hit!”, där Martin Bagge sjunger några av hans roliga visor (Proprius 1999). Den amerikanske Bellmanexperten professor James Massengale har kunnat visa att Dalins dikter säkerligen har sjungits, och han har forskat fram melodier till flera av dem. Men Dalin är ju så mycket mer än tillfällighetsdiktare. Han är språkförnyare och historiker, bland annat. Han har gjort den första svenska historia som överhuvudtaget går att läsa (= är läsbar för en nutida läsare).

Själv har jag sett det som min plikt och mitt ansvar att stadigt sätta Dalin på Sveriges litterära karta. Hans storhet: helt plötsligt är det någon som skriver helt begriplig svenska, och roligt till på köpet!