Daniel Möller, Lund, är docent i litteraturvetenskap och specialist på tidigmodern litteratur (ca 1500-1800). Han har även studerat teoretisk filosofi, teologi, pedagogik, latin och svenska.  I juni 2015 svarade han på Margareta Brogrens intervjufrågor.

• Berätta lite kort om din flerfaldigt prisbelönta doktorsavhandling, Fänad i helgade grifter. Svensk djurgravpoesi 1670–1760 (2011), och om hur du kom in på ämnet!

Det skrevs gravdikter över djur av en rad anledningar – dikterna hade olika funktioner. En djurgravdikt är nästan aldrig bara är en gravdikt över ett djur utan samtidigt någonting annat, någonting mer. För många poeter har genren djurgravpoesi tjänat som en sorts förklädnad. Genom att helt eller delvis drapera sina poem i dess skrud, kunde poeterna nå ut med idéer som de av olika anledningar ansåg var svåra eller olämpliga att framföra i diktens vanliga genremiljö. Härigenom nådde de ut med helt andra tankar än de förespeglat genom sitt val av diktart. Detta gäller inte minst genrens politisk-kritiska funktion, där författarna riktar kritik mot exempelvis kungen eller prästerskapet. Det gäller även dess panegyriska funktion, där dikterna ofta skrevs i syfte att meritera sig för ett ämbete. Men genren hade även en lång rad andra funktioner.

Jag kom in på ämnet av en slump, när jag av helt andra anledningar bläddrade i Per Hansellis stora antologi Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin (I–XXII, 1856–1878). Jag häpnade över att där finna dikter som Christoffer Leijoncronas ”Grafskrifft öfwer den Stoora Biörnen hwilcken af H. K. M:tz wäldiga arm wijdh Kongzöhr blef nederlagd” (från år 1681) och Werner von Rosenfelts ”Klagan öfwer en mächta artig Papegoijas dödh” (från omkr. 1680–1700). Senare forskade jag vidare i handskriftsarkiven, och de kunskaper jag då förvärvade har jag haft stor glädje av i min pågående studie om Dalins tillfällesdiktning.

• Du intresserar dig ju för s.k. tillfällespoesi, som Dalin excellerade i. Han ville roa och häckla och även tacka sina välgörare inom adeln och vid hovet. Du menar att han intog olika roller som skribent och underhållare (han var duktig på olika skrivsätt och på att härma olika sociolekter och dialekter). Kan du förklara lite hur du menar?

De olika pseudonymerna och de många rolltagandena innebar att Dalin kunde röra sig fritt över exempelvis klass-, köns-, yrkes- och epokgränser. Bland annat hände det att han författade dikter under namn av olika kvinnliga karaktärer, texter som kan beskrivas som en sorts genuslekar. Precis som de samtida författarna Defoe och Voltaire höll sig Dalin med ett hundratal pseudonymer. I sin tillfällespoesi imiterar, parodierar och pastischerar han inte minst flera av 1600-talets svenska poeter.

Rollpoetiken, som jag kallar den, är utmärkande för hela Dalins författarskap men allra vanligast i de variationsrika och mindre kända tillfällestexterna. Där gör han påfallande ofta bruk av olika författaridentiteter och ikläder sig skenbara och verkliga hållningar. Prästen Mose Lambsenius och fornforskaren Arngrim Berserk är ett par av hans många alter egon. Den vanligaste av allihop är ”Salig Gubben”, Dalins namn på 1600-talspoeten Sveno Dalius.

• Intog roller gjorde ju Bellman också. Vilken är skillnaden mellan dem, anser du?

Ja, precis som sin förebild Dalin använde Bellman skilda språk och gav liv åt olika lynnen och gestalter. Ett framträdande syfte med exempelvis Dalins dikter på tysk-svensk rotvälska var att skämtsamt efterlikna den tysk-svenska accent som talades av inte så få stockholmare under 1700-talet, då personer födda i de svenska provinserna i Nordtyskland ibland bosatte sig i huvudstaden. Dalin trädde i några av dessa dikter in i rollen som olika tyska kufar och andra verkliga eller påhittade karaktärer och föregrep häri Bellman, som i till exempel epistel N:o 73 (”Fan i Fauteuillerna!”) blandar svenska och tyska. En skillnad mellan Dalin och Bellman i det här avseendet är att den förres dikter på tysk-svensk rotvälska är mer tyska än svenska medan den senares är mer svenska än tyska. (Bellmans texter är alltså lättare att ta del av.)

• Vad är en pekoralpastisch (som Dalin ägnade sig åt en hel del)?

Ur Dalins rollpoetik utvecklades en rad tekniska och nyskapande innovationer, varav den intressantaste är uppfinnandet av det avsiktliga pekoralet eller pekoralpastischen. Dalin var själv en stor producent av tillfällespoesi, och samtidigt var han en emfatisk kritiker av den. Hur går det ihop? Jag menar att en speciell grupp dikter i hans stora tillfällespoetiska produktion fungerade som implicit opposition mot tidens usla tillfällesdiktare. Genom att själv skriva ’dåliga’ tillfällesdikter kunde Dalin rikta slagkraftig kritik mot deras poesi: han såg det avsiktliga pekoralets litteraturkritiska potential! Genom att skriva som en pekoralist förlöjligade och förvrängde han sina konkurrenters åsikter och uttrycksmedel – och passade samtidigt inte sällan på att tvåla till och kritisera sina sanna motståndare, särskilt bland prästerna.

• Vad tycker du är det mest intressanta med Olof von Dalin? Vill du lyfta fram någon särskild del av hans författarskap som passar läsare i dag?

Det finns en tillfällesdikt av Dalin som heter ”Öfwer Cameleontens död”. Precis som kameleonten, som i dikten sägs ha varit ”af underlig natur”, är författaren Dalin en förunderlig figur. Det har om Bellman hetat att han ”sjunger för oss med till hälften bortvänt ansikte”. Detsamma kan sägas om Dalin, vars undanglidande karaktär är svår att få grepp om och som vare sig i brev eller annorstädes yppar någonting om sig själv – och i likhet med den yngre diktaren (Bellman) lägger an olika masker. Jag skulle säga att det är detta som är mest fascinerande med Dalin: att han är så svår att greppa och att hans tillfällespoesi, som nästan ingen brytt sig om, är en reflektion av det. Olof von Dalin är inte bara en författare, utan många.

Daniel Möller gav 2019 ut boken Rolldiktningens poetik. Olof von Dalins experimentella tillfällesdiktning. Samma år valdes han in i Olof von Dalinsällskapets styrelse. Hösten 2020 var han aktuell med en ny bok. Tillsammans med tre andra Lundaforskare gav han ut Att dikta för livet, döden och evigheten – Tillfällesdiktning under tidigmodern tid.