Pastorale

Poems  by Olof von Dalin translated by Alan Crozier  

Pastorale 

Said Celadon, “My shepherdess,”
as he was digging ditches,
“I’ll make of you a fair countess.
This chest must hold great riches.
And I myself shall wield such power
That no one will be stronger;
By God, I’ll never crawl and cower
In silence any longer. 

“A coat of arms I’ll proudly bear
When next the lords assemble,
And I’ll make such an impact there
That hills and walls will tremble.
Farewell, my flock, these fields you roam,
You songbirds, grouse and pheasants,
The humble shack that I call home,
Farewell, you ancient peasants!  

“I am no more your Celadon;
That name was too straightforward.
His Grace Lord Celadondrion
Will be my style henceforward.
My Nymph, you now have cause to cheer,
You who have stood beside me.
Come, Melicerta, dearest dear,
Good luck will now betide me.” 

“O, Celadon, who would have thought,”
The Nymph replied in sadness,
“Your gentle heart would be distraught
By restless dreams of madness?
See how we live in calm and bliss,
And yet you would destroy it?
Why, monarchs long for peace like this,
Yet seldom can enjoy it.”

“But Melicerta, darling mine,
These words of yours dismay me.
You soon will be a lady fine.
Come, come, you must obey me!
One thing I beg, if they enquire
Why I am so enraptured,
Please say it was not my desire
But your wiles have me captured.  

“You know a man should always blame
 His wife for such ambition.
They say that it’s a woman’s game
To lust for high position.
Please say, when there are ears to hear,
’Twas your wish to rise higher.
Then I shall answer loud and clear:
‘Beware what you desire!’” 

“I am your servant, Celadon,
And always seek to please you,
But it makes me quite woebegone
When silly fancies seize you!
Our life has royal quality
In peaceful fields and spinneys.
We laugh at lords’ frivolity,
Aristocratic ninnies. 

“That you are loved and you are free
Is something you should treasure,
Where every bush and every tree
Responds to us with pleasure.
Our groves and springs will never fall
From favour in the palace.
We see no fawners bow and crawl
And flatter us with malice. 

“Our name is simple, true and plain,
And so shall we preserve it,
And those who choose to show disdain
Are those who best deserve it.
Our days are free from care and woe,
Our nights we can spend kissing.
Great men may fall, for all we know,
Who cares what we are missing?

“Here in our palace we are spared
Charades and affectations.
Our bleating lambs are often heard,
But never supplications.
We need not fear a haughty mien,
A word that shows disfavour.
We drown all words of spite and spleen
In nectar that we savour.

“Our milk and strawberries do us good
When status leaves us shaken,
And we can end a party feud
With cabbage soup and bacon.
With eggs and bread we can discuss
Who has the greater powers,
Saint Nicholas or Mahometus,
The Sun? This Earth of ours?”

“O, Melicerta, please, I must
Implore you, stop this babble.
Why should my soul crawl in the dust
Among the lowly rabble?
Our fortune we can now reverse.
I promise milk and honey.
So hand me down my catskin purse,
I’ll fill it full of money.”

Our Celadon threw up the lid,
He needed no screwdriver.
Did he find money? Yes, he did:
A farthing and a stiver.
“My Nymph,” he said, with shameful face,
“Luck came, but went much faster.
Farewell
My Lord, farewell Your Grace,
Good day, O humble pastor.”

 

 

Pastorale

EN Celadon gaf Frögderop,
Då han med sin Herdinna,
Fann på ett Skrin uti en grop:
Nu skall du bli Grefwinna,
Och jag så stor och mäcktig Man,
At ingen Siäl törs knysta;
Min sann, det går eij längre an,
At krypa i det tysta.

Til nästa Riksdag låter jag
Mit Skiöldemärke swäfwa,
Då skal jag giöra Dunderslag,
At Hus och Bärg sku bäfwa:
Farwäl, min Hiord och tysta fält,
J Trän och gambla stubbar,
Farwäl, mitt bo och usla tält,
Gemena Tomte gubbar.

Jag är eij mer Ehr Celadon;
Neij annat må J weta:
Hans Nåd Herr Celadondrion
Wil jag härefter heta.
Min Nymph, hwad säger du derom!
Du plär mig wara trogen,
Kom Melicerta, kiära kom,
Nu är wår Lycka mogen.

Ach Celadon, hwem skulle trodt,
Sad’ Nymphen Melicerta,
Så mycket buller skulle bodt
J ett så stilla Hierta!
Betänck wårt lugn och sälla bo,
Gack i dig sielf tilbaka:
Monarcher sucka för wår ro;
Men få den sällan smaka.

Melicerta, kiära du
Hwad wil dit snack betyda?
Du blir ju straxt en mächtig Fru
Kom, kom, du måste lyda.
Men et jag ber: när man oss spör
Hwi Werlden oss betager;
Så säg at jag det twungen giör
Och at du mig bedrager.

Du wet at sådant bör en Man
Städz på sin Hustru skylla
Det står en Flicka bättre an
Sin Herdes lystna fylla:
Säg du när Folcket hör derpå
Wår Ringhet giör dig smärta
Då wil jag sorgligt swara så:
Betänck dig Melicerta.

Jag tienar dig min Celadon,
J alt hwad dig behagar,
Men stackars Karl, som eij är mon
Om wåra Sälla dagar!
Wi lefwa ju ett Kongligt Lif
J wåra tysta krokar
Wi le åt stoltas Tidzfördrif
Och Högwälborne tokar

.Du räknar wist för ingen ting,
At frij och älskad wara?
Hör alla lunder runtomkring
På wåra Toner swara.
Ei skakar onåd wåra trän
Och grumlar wåra brunnar,
För oss eij böijas falska knän
Eij heller smicker-munnar.

Wårt Namn är tyst och slätt och rätt,
Men då kan det bäst waktas,
Den oss förachtar, och hur lätt
Kan den af oft föraktas?
Wår Dag är från bekymmer frij,
Wår natt är full med nöije,
De Storas Fall gå oss förbij
Med et föraktligt löije.

J wårt Palatz man slipper fram
För Kiortlar och Drabanter,
Wi höra skrik af wåra Lam;
Men eij af Suplicanter:
För höga Miner, skarpa Ord
Stå wi eij städz på Nålar
Wi dräncka alla Tungans Mord
J wåra Nectar-skålar.

Wår Miölk och smultron stå oss bij,
När Rangen giör oss krancka
Partiers wrede stilla wij
När gröna ärter wanka,
J Kamp med ägg wi dömma rätt
Hwem mer är fast i Stolen,
Sanct Niclas eller Mahomet
Jordklotet eller Solen. 

Ach Melicerta, tig jag dör,
Der intet högre wankar,
En Siäl i Stofft mig ömkan giör
Med så gemena Tankar
Neij hit med din beredda Katt
Han skal Ducater hysa
Här up, mitt skrin, med all din Skatt,
Jag wil i heder lysa.

Wår Celadon slog Låcket opp,
Det gick förutan Dyrkar:
Men tyst, hwar blef wår Herdes Hopp
Han fann der Fyra Fyrkar,
Jag ser, sad’ han, at Bladet wäns,
Min Nymph jag har giordt illa;
Farwäl Ehr Nåd och Excellence,
God Dag, min Herde Lilla.