Tilda Maria Forselius

Tilda Maria Forselius den 1 maj 2015Tilda Maria Forselius är litteraturforskare vid Göteborgs Universitet. Hennes prisbelönta doktorsavhandling God dag, min läsare! kom ut i mars 2015 på ellerströms förlag i ny,uppdaterad och illustrerad form, mer lättillgänglig för allmänheten. Margareta Brogren intervjuade henne i april 2015.

Du har ju varit något av en pionjär i din forskning om brevformens betydelse i 1700-talets tidiga press och därmed i det offentliga samtalet, en sorts mediesociologisk och retorisk undersökning. Hur kommer det sig att du började intressera dig för just det?

Ett intresse för brev under 1700-talet, i synnerhet brevformens retoriska funktioner, ledde mig till materialet och frågorna. Jag hade skrivit en magisteruppsats om en brevsamling från åren kring 1790. Det gav mersmak, och när avhandlingsämnet skulle spikas blev jag föreslagen att fördjupa mig i den tidiga litterära prosan i brevform i Then Swänska Argus och andra veckoskrifter. Så började det.

Varför är artiklarna i brevform särskilt värda att studera?

Brevet var ett så oändligt viktigt medium under 1700-talet – seklet har med rätta kallats ”brevets århundrade”. Det var ju det enda medium som stod till buds för personlig kommunikation över avstånd. Därtill användes brevformen flitigt i prosaberättelser, dikter, pamfletter och lärda samtal. Brevet var en sorts grundform för att i skrift tilltala, konversera och påverka andra.

Redaktörerna för Sedolärande Mercurius och Then Swänska Argus inbjöd läsarna att bidra med egna inlägg, och många brev uppges vara insända – om faktiskt eller fiktivt vet vi inte. Det handlar om allt från uppmuntrande hälsningar till seriösa debattinlägg om rikets handel och vandel. I Then Swänska Argus ingår flera satiriska brev med litterära kvaliteter, som har uppmärksammats av litteraturhistoriker, men det bredare brevmaterialet – läsarbreven och debatterna – har sällan lyfts fram. Min avhandling har ambitionen att beskriva brevinslagens bredd och att tolka hur läsarbreven stärkte veckoskrifternas status. Läsarna blev engagerade i utgivningen genom själva möjligheten att bidra – även om de inte skickade in några brev.

Varför, tror du, blev just Then Swänska Argus (1732–34) en sådan framgång i Stockholm? Det fanns ju flera andra liknande veckoskrifter – roande, moraliskt vägledande, med förbindligt tilltal (läsarbrev), upplysande – på den tiden, bl.a. Sedolärande Mercurius (1730–31).

Det beror säkerligen på flera kvaliteter. Dalin använder en mängd litterära och retoriska metoder och refererar ofta till både samtida och klassisk litteratur, samtidigt som han har sitt eget speciella tonfall. Han lyfter ungefär samma ämnen och frågor som de övriga moraliska veckoskrifterna på 1730-talet – kring vad som idag skulle kunna kallas livsstilen i ett föränderligt samhälle. Men Argus är vassare än de andra. Berättaren är rolig, fräck och uppkäftig mot exempelvis utländskt inflytande på seder och språk. Oavsett om läsarna instämde i åsikterna eller inte så uppskattades denna frispråkighet, som bröt mot den konventionella hövligheten.

Vad var det mest oväntade du fann i din forskning?

För mig var det överraskande att det sammanhang där de tidiga veckoskrifterna uppkom och lästes var så begränsat. Samtliga nio moraliska veckoskrifter på 1730-talet trycktes och utgavs i Stockholm, där också huvuddelen av läsarna fanns. Det var ett fenomen för eliten, för ett tunt skikt litterärt intresserade ståndspersoner. Därför är också begrepp som offentlighet och det offentliga samtalet problematiska i sammanhanget (jag har undvikit att använda dem i min avhandling). Faktum är att omkring 95 procent av befolkningen stod utanför det som pågick inom press och litteratur i Sverige vid tiden. Landsbygdsbor och andra än ståndspersoner kunde inte ta del av det. Detta blir lätt lite bortglömt, tycker jag.
I de flesta moraliska veckoskrifter saknas dessutom kvinnors röster. Redaktörerna på 1730-talet var unga universitetsutbildade män med en bakgrund i prästeståndet, liksom Dalin. I läsarbreven för männen ordet, och breven har (nästan) utan undantag manliga signaturer – knappast oväntat med tanke på kvinnans ställning då. Margareta Momma, som utgav Samtal emellan Argi Skugga och en obekant Fruentimbers Skugga (1738), är den enda som bröt mot det dåtida mönstret.

Har du något mer på gång om Dalin eller 1700-talet i din forskning?

Jag deltar i ett europeiskt projekt som ska behandla den genre som Then Swänska Argus och andra svenska moraliska veckoskrifter anslöt till, den som började i England (med The Spectator). Tanken är att en databas ska byggas upp med samtliga europeiska exempel på genren. Jag ska bidra med data, fulltexter och analyser av svenska veckoskrifter. Då blir det tillfälle att återigen ta upp Then Swänska Argus – roligt att få placera den i ett internationellt sammanhang!